Lyssnade på Lena Endres sommarprogram imorse. Hon berättade om hur tystnad påverkade hennes liv under fem veckor då hennes stämband blev inflammerade. Hon som lever för det talade ordet fick helt plötsligt inte öppna munnen. Hon hamnade i skarven mellan expressivitet och tankar som inte hörs, men som ändå finns. Jag tyckte det var fint, för jag funderar ofta på det. Hur vissa människor får energi av att vara bland andra och formulerar tankar och ideér i andras samhörighet. Jag är precis tvärtom. Min energi kommer ur tystnaden och ensamheten. Inget är rätt eller fel, det bara är så.
Jag tycker ofta att färre ord kan säga så mycket mer. Ibland kan man befinna sig i ett samtal där den andre parten liksom hamnar i en slags "hang-up" då orden aldrig tar slut utan vävs ut i det oändliga. Utan att höra den andra partens tystnad och ja, odelaktighet. En svår balansgång det där.
Jag inser mer och mer hur mindre faktiskt betyder mer. Det kan gälla materiella saker till exempel. Under flytten håller jag på att slänga så mycket jag bara kan undvara. Det är så skönt för själen på nåt sätt. Ju mindre jag äger desto mer värdesätter jag de skatter jag faktiskt har. Det kan också handla om projekt. Om tankarna snurrar och flyger långt fram i framtiden så tar sig inte nuet tid att stanna till. Om jag koncentrerar mig på det jag gör exakt i detta nu, så blir resultatet så mycket bättre.
Bild från:
http://www.bwgreyscale.com
