Lasse

Tittade återigen på en av svt:s dokumentärer, denna gången om Lars Winnerbäck. Jag har aldrig fastnat för hans musik riktigt. Däremot tycker jag om många av hans texter. Jag föredrar att liksom läsa dem som poesi istället för tillsammans med tonerna.
Efter dokumentären, som är den enda intervjun han någonsin gjort för media, så tycker jag om honom som person. Han har en melankolisk utstrålning i sina bruna ögon som jag tycker är fin. Han hatar att stå på scen, men nån slags drivkraft får honom att göra det ändå trots ständig ångest och oro.

Han söker sig till städer som Köpenhamn, Riga och Berlin när han ska skriva sina texter. Han vill vara ensam med sin öl på en uteservering när han funderar kring livet och de människor som återspeglas i hans musik.

"Jag ska inte säga att jag längtar hem, men bilden av hemma blir liksom tydligare när jag är borta."

/Fröken svår