Less is more kan sammanfatta mitt intryck av SATC-filmen. Jag behöver nog se den många gånger om för att smälta alla nya intryck. Min box har plöjts igenom snart fyra gånger. Mina vänner får plats i den skokartongsformade lådan. För de har faktiskt blivit som mina vänner ;) Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. Jag älskar dem allihop. Tragiskt tycker någon, men så är det! Serien känns som min lilla bebis som inte får förstöras.
Tyvärr måste jag säga att filmen inte riktigt nådde upp till mina förväntningar, som troligtvis var för höga iofs. Det var lite för mycket av allt. Jag hade önskat att filmskaparna hade vågat släppa taget och litat på att de fyra underbara individerna kunde vara tillräckliga för handlingen. Istället blev det en färgernas explosion av mode (vilket jag absolut njöt av), miljöer och handlingar som fick spegla karaktärerna. Kontroversiellt värre att vara besviken på filmen. Men det var så den kändes många gånger. Man försökte för mycket helt enkelt. Om man helt enkelt skulle ha "ruffat upp" filmen så hade den nåt den perfektion den förtjänar. För vänninorna är detsamma. Och kärleken känns äkta.
Det finns nåt så otroligt fint i serien som karlar som Hans Wiklund inte riktigt skrapat under ytan på. Vänskapen, skratten, spontaniteten, trofastheten och kärleken går rakt in i mig och i perioder har jag faktiskt levt genom karaktärerna och satt mitt eget liv på "hold". Åter till filmen. Min absoluta favoritscen var när Carrie sprang i den snötäckta natten för att låta Miranda veta att hon inte var ensam vid tolv-slaget. En dolk rakt in i hjärtat! Tyvärr mest av sorg.
4 av 5 Slingos får det bli!
Bilder:
www.hbo.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar