Naturalism vs. impressionism

Under svenskt 1800-tal förekom egentligen inte impressionismen såsom i resten av Europa. Istället intresserade sig svenska konstnärer för friluftsmåleri och naturalism. Den första konstnären jag valt är Carl Larsson, som ansågs och fortfarande anses vara en typisk svensk konstnär. När jag växte upp kunde jag ofta sitta och studera tavlor i vårt hem av Carl Larsson. Om jag satt i köket under frukosten kunde jag länge sitta och studera varje detalj i hans tavlor och i min sömndruckenhet längta mig in i motiven, och rymma ifrån min egen vardagsrealism med skola på schemat. Idag förstår jag kanske ännu mer varför han är min mammas favoritkonstnär, särskilt när jag lär mig begrepp som detaljrealism.


Min mamma har alltid varit inredningsintresserad och Ellen Key är lite av hennes stilguru. Carl Larssons hem är stiltypiskt och normgivande för det klassiskt svenska hemmet ifrån 1800-talet senare hälft. Än idag kan man i inredningstidningar ana stilens fortlevnad. Larsson gjorde 24 små akvarellmålningar av ögonblicksbilder i sitt hem och motivet innehöll ofta hans fru och barn. Han var en av många som valde att ansluta sig till naturalismens genre med det ”lilla” livets olika skeenden i vardagen. Han målade allt från årstider, firande av högtider till glädje och sorg. Man avvek under den här tiden helt ifrån historiemåleri.

Under 1800-talet i Europa var dock impressionismen en viktig del av konstscenen. I kulisserna stod bland annat konstnären Claude Monet och förde fram ett helt nytt sätt att kommunicera med publiken. Jag gillar tanken kring att han helt gick ifrån det traditionella sättet att måla och hade i sin tolkning av motivet helt andra preferenser. Monet tittade på hur ljuset föll och hur färgerna spelade in i varandra, istället för att objektivt beskriva det han såg. Och det är precis detta som Impressionismen handlar om, att låta betraktaren tolka ljuseffekter då konstnären målade sina bilder ” en plein air”, alltså i nuet utomhus.


De impressionistiska konstnärerna fick utstå mycket kritik eftersom de trotsade alla regler . Men det var kanske just denna reaktion de ville ha med sina konstverk. När betraktaren ser Claude Monets konstverk skulle man kunna föreställa sig att han såg lite dåligt, men använde sig av detta för att få just denna effekt. När jag inte har linser på mig så kan jag uppfatta omgivningen som ganska mjuk och behaglig där färger och ljus liksom flyter samman till en helhet. Samma känsla får jag av Monets tavlor. Man ser vad det föreställer men med en suddig lins framför. Konstverket ”Boulevard des Capucines Paris”, anser jag vara otroligt vacker och skickligt utförd. En tavla jag inte sett förut då jag mest kopplat ihop Monet med näckrosor på skimrande turkost vatten. Trots att bilden består av ett ganska stort område i verkligheten så lyckas han fånga detaljerna sparsmakat, men med exakt de nödvändiga penseldragen som behövs för att man ska se och förstå helheten.

"Using these discrete marks of paint, Monet recorded the shifting play of lighet on the surface of objects and the effect oh that light on the eye, rather than the physical character of the objects (Stokstad, 2007:506)."

Bilder:
1. www.gidlunds.se
2. http://www.ibiblio.org/wm/paint/auth/monet/paris/capucines.jpg