Jo, för att jag har en djupt liggande känsla av hopp och tro på mig själv. En känsla som jag vill förankra inom mig, så att jag aldrig glömmer bort den. Min hud symboliserar min själ, tatueringen försvinner aldrig. Den finns alltid där att beskåda. Ibland behöver jag en spegel för att se den. En reflekterande yta i form av meditation, yoga eller bara en skogspromenad för mig själv. Reflekterandet kan också komma till hands genom att titta ner på min handled i stressande situationer eller med en extra spegel i badrummet för att se motivet på min rygg.
Den andra sidan av myntet handlar om att våga gå utanför min egen trygghetszon. Att göra något jag inte trodde jag vågade från början. Och då handlar det inte om smärtan av en tatueringsmaskin som sticker miljoner hål in i min hud, utan beslutet om att för alltid märka mig. Ett beslut som är så starkt förankrat i mig själv att det aldrig försvinner.
Samtidigt är mitt beslut synligt för omvärlden. En spegel i sig som kan ifrågasätta, kommentera eller till och med kanske beundra beslutet. Det kan uppstå diskussioner om en tabubelagd handling som kan skapa problem i arbetssituationer exempelvis. Mitt svar då är att en arbetsgivare anställer mig för den jag är. Inte för hur jag ser ut. Mitt yrkesval handlar i sig mycket om kreativitet, individualism och att våga prova nya vägar att kommunicera. Därmed inte sagt att jag frivilligt kommer att visa upp mina tatueringar vid möten med kund. Nej, då är min roll att kommunicera företagets värderingar, inte mina egna. MEN, mina livsval ska inte få styras av en utomliggande kraft.
